Vägar förr – det var ett mödosamt kapitel!

Text: Tjern Inga Wall, från hemsidan Stenvallens fäbod.

Redan Carl Linneaus klagade över tillståndet på våra vägar sedan han hade färdats mellan Åsen och Särna. Se avskrifter ur litteratur längst ner på sidan.

I vårt område fanns inte några vägar som var farbara med hjulförsedda fordon förrän vägen från Älvdalen till Särna blev farbar på 1850-talet. 100 år senare var det allmänna vägnätet utbyggt till det vi har i dag med bilvägar och bekväma kommunikationsmöjligheter åt alla fyra väderstreck.

Om bussar funnits på 1700-talet hade Linné inte behövt gå till fots

 

Poststigen/Prästvägen

Den gamla gångvägen förbi Stenvallens fäbod kallas nu för Poststigen. Den går mellan Särnaheden och Mörkret, fortsätter vidare västerut över Fulufjället där det finns flera alternativa sträckningar. Upp på Drevfjället, där den fortfarande heter Prästvägen, och så vidare till Trysil i Norge.
Man gick till fots vart man än skulle, på vintern åkte man skidor. Varor som man var tvungen att frakta under barmarksperioden bar man på ryggen, klövjade på häst eller drog på släpa efter häst. Klövjevägar röjdes till en bredd på 9 fot = ca 2,7 meter så att två hästar med fullt klövjelass kunde mötas.
Sträckan mellan Särnaheden och norska gränsen vid Gördalen har haft flera olika namn beroende på vem som nyttjat den. Under den norska tiden, före 1644, kom prästerna från Trysil till Särna på Prästvägen.
De första permanent boende i Gördalen kom från Särnaheden via Hemvägen år 1800. Därifrån flyttade det in folk till Mörkret kring 1850. Då använde man Hearvägen österut till Särnaheden och Gördalsvägen västerut.
När turisterna började komma till Njupeskär på 1890-talet så kom de Turistvägen, fortfarande samma väg genom skogen.
När reguljär postgång började 1896 så gick den på Postvägen.
När nuvarande körväg till Mörkret och Gördalen blev byggd under 1920-talet så sinade trafiken på den urgamla vägen.
Ett uppsving blev det dock under andra världskriget. De gamla stigarna användes flitigt av den norska motståndsrörelsen och deras svenska hjälpare, samt av norska flyktingar.

Men hur började det?

Vattendragen har alltid varit de viktigaste transport- och förbindelselederna, både om sommaren och om vintern. Men det var ju inte alltid vattendragen ledde just till de platser man behövde besöka. Alltså tvingades man att färdas i terrängen, till att börja med i obanad terräng utan kända märken.

Under medeltiden var framkomligheten till kyrka och ting prioriterad. Kykrplatserna blev knutpunkter i vägsystemet och kyrk- och tingsvägarna skulle tillsammans med andra större sommarvägar hållas i skick av de kringboende bönderna.

Vattendragen kunde bära mycket, men inte alltid till önskad plats.

 

Sommarvägar

Transportvägarna för sommarbruk genom skogen var förr upptrampade stigar. Man använde och återanvände om möjligt gamla vägar, hellre än att dra nya sträckningar.

Den bästa sträckningen hittade man nog tidigt, man markerade med bläckor, märken i träd, för att man säkert skulle hitta den ”rätta vägen”. I trädlös terräng lades stenar på varandra till små rösen.
Sommarvägarnas sträckning hade permanentats genom århundraden av användning av människor och djur. Stigarna anpassades naturligt efter terrängen, man gick helst på höjderna där det var torrt och hårt, myggen var inte heller lika besvärande på höjderna som i fuktiga dalar.
Man väjde för snår, sankmarker och för en småbackig terräng med många uppförs- och nedförsbackar, det var mer energibesparande att gå en liten krok och behålla den höjd man hade. Den bästa vägen blev därför krokig men energibesparande.

Blöta områden som inte gick att gå runt var förstås besvärligt. Då fick man bygga kavelbroar eller lägga ut klôppor – spänger – att balansera på. Gamla rester kan fortfarande finnas kvar, nersjunkna under markytan. För hästarna var det givetvis svårt att balansera på stockar, de kunde använda ”trygor” (~snöskor) på de besvärligaste ställena.

På sommaren var det kanske mysigt att färdas med häst i sällskap.
Men på vintern var det inte nådigt!

 

Vintervägar

Vintervägarna gick lågt i terrängen, helst på sjöar och myrar. Sträckningen kunde ändras från vinter till vinter, även under innevarande vinter beroende på snö- och isförhållanden.
Det var på vintern man genomförde så mycket som möjligt av alla frakter av tunga varor och produkter, t.ex. förnödenheter till fäbodar som kördes ut på vinterföret fast de inte behövdes förrän flera månader senare. Det är inte så tokigt som dagens bekväma bilburna marknadsbesökare kan tycka, att förlägga stora marknader till kallaste vintern. Det var då man hade möjlighet att färdas med häst och släde med tung packning över större sträckor. Dessutom hade blev ju hållbarheten på många varor, som fisk, skogsfågel och annat villebråd, mycket bättre när de var djupfrysta.

Tablå från Katarina Bodins examensarbete ”Historier kring en stig”.
Här kan du ladda ner det i .pdf

Tidiga besökare

Ett belägg för tidig mänsklig aktivitet och förflyttningar i vårt område är de järnåldersgravar som hittats på kanten av Fulufjället, i närheten av senare tiders genomfartsled över fjället. Gravröset är daterat till 400-500 e.Kr.
Hur länge vägarna här har använts av människor är omöjligt att säga. Tusen år, två tusen, kanske ännu mera?

Järnåldersgrav på Fulufjället en dimmig oktoberdag 2006.

Prestveien Trysil – Idre

Idrevägen – Irisvägen – var först och främst en allmän väg, den tidens riksväg mellan de två bygderna.
Det var inte prästerna som var först på vägen, almenveien – den allmänna vägen – fanns redan där när prästerskapet började sina resor från Elverum via Trysil till Idre långt tillbaka i tiden.

På sträckan mellan Elverum och Trysil finns ”Sjukloppmyra” där det på en hundrameterssträcka har hittats 7 lager med stockar, kloppor – spångar. Det säger en del om vägsträckningens ålder.

Från Elverum till Trysil tog det (minst) två dagar, man övernattade på Østerheden.
Så sent som kring 1850 var sommarvägen mellan Elverum och Trysil i miserabelt skick.
I Trysil var det 4 gudstjänster per år, jul, påsk, midsommar och Mickelsmäss. I Idre skulle det vara tre. Det betydde resor under olika väder och fören. Prästen och hans följe behövde vägvisare med sig, de gjorde vägvalet utifrån det rådande vädret och väglaget.

Turen från Trysil mot Idre kan ha startat från själva centrum eller i Øverbygda där man hade Langvadet norr om Nesodden. Här red man över älven. De gående blev rodda över längre nedströms.
Det fanns flera alternativ för att passera Grimsåsen och Flenåsen, men när man väl passerat mellan Flensjöarna verkar vägvalet vara självklart: över Simmelhøa, ner i Drevdalen och så upp på Drevfjället längs med Munkbetbekken. Vägen korsar nuvarande riksgränsen vid riksröse 132 uppe på Drevfjället.

Prästerna från Norge

Särna och Idre hörde som annex tillsammans med Trysil till Elverums prästgäll och Hamars stift under den norska tiden, före 1644. Elverum var då huvudorten. Det fanns enkla träkapell i Särna och Idre, men gudstjänsttillfällena var få, det kunde gå flera år mellan gudstjänsterna. De gånger prästen reste från Elverum för att förrätta gudstjänst i Särna kunde han använda sig av flera alternativa vägsträckningar, på samma resa skulle han helst även besöka Idre och tidvis eventuellt även Lillhärdal. Det blev många mil till häst på tämligen dåliga ridvägar. Eller på skidor på vintern genom milsvida skogar och över öde fjäll. Elverumsprästen kan knappast klandras för att ha tvekat inför den resan.

Elverum kyrka

En vinter råkade prästen ut för en fruktansvärt dåligt före och han nådde inte fram på avtalad tid. Särna- och Idreborna väntade och väntade, men ingen präst kom. En grupp bybor reste då västerut för att möta honom. Den kom ända till Brenntrop, ca en mil norr om Trysil, nordost om Flenåsen, där sommar och vinterlederna möts, innan de mötte honom. Både präst och häst var helt utslitna och kunde knappast fullfölja resan. De mötande tyckte synd om varandra och som så ofta fann de på råd även denna gång. De blev eniga om att prästen skulle ge dem nattvarden där i snöhögen, och så blev det.

Det hände även att församlingen mötte den norska prästen vid Mörkret. Där höll han mässan under bar himmel, där vigde och där döpte han dem. Fortfarande finns där en plats som kallas Knéfallsgrubba – knäfallsgropen. Länge stod där kvar en koja med källare. Där under låg det benrester efter djur som tillagats och ätits där. Så småningom växte det upp en stor gran på kojans plats. Under roten på en annan gran har en nattvardskalk av trä hittats.
En av teorierna om namnet Mörkrets ursprung är att Särna- och Idreborna fortsatte att träffa den norska prästen där även efter 1644. Gudstjänsterna försiggick då i lönndom – i mörkret.

Det är även möjligt att man möttes vid den s.k. Altarringen uppe på Fulufjället. Ursprunget är dolt i historiens dunkel, men sedan 1977 används den en gång per år för gudstjänst med besökare från både Sverige och Norge.
Enligt sägnen skall elverumsprästen, som betjänade både Trysil och Särna-Idre, ha besökt platsen och hållit gudstjänster där. Antingen för att spara in en bit på sin resväg, eller kan det ha varit i ofredstider. Det berättas att det under 1800-talet skall ha funnits kvar en altarring av jord, och i en källare intill skall man ha funnit en flaska vin, ett träkors och en nattvardskalk. Nära altarringen skall det också ha funnits rester av ett gammlat hus med stenplattor till golv och en eldstad i mitten. Sanningshalten i detta är svårt att bedömma i dag.

Norsk-svensk gudstjänst vid altarringen 19/7 1938

Prästerskapet har alltså rest genom våra socknar på längden och tvären, däremot har vi inte någon större pilgrimsled i vår dalgång. De flesta som vandrade till Nidaros och Olov den Heliges grav gick oftast längre österut, eller väster om Fulufjället.

Andra vägsträckningar

Under 1800-talet fanns det gott om välanvända vägar = stigar i skogarna kring Fulufjället och tvärs över fjället. Som mest var det kring förra sekelskiftet då fäboddriften stod på sin höjdpunkt och då även vintervägar då skogsavverkningen tagit fart.

Förutom de olika varianterna av ”Prästvägen” gick det många fler vägar över och förbi Fulufjället. Jämtvägen, Brynstigen, Ljørdalsveien, Munkvägen och Skårvägen för att nämna några namn.
Nu måste vi vackert följa de bilvägar som finns, vi kan inte gena rakt genom terräng, över fjäll, sjö och myr för att komma rakt på vårt mål. Före bilvägarnas tid fanns det flera alternativa sträckningar bara från kalfjället/storskogen och ner i byarna beroende på vilken av gårdarna man var på väg till. När vi nu bilar på riksväg 70 finns ingen tvekan om vad som är ”den rätta vägen”, när det gäller de gamla gångstigarna finns det många åsikter.

Tunga transporter

Ända tills järnvägen Limedsforsen – Särna invigdes 1928 transporterades en stor del förnödenheter hit med hästforor. Forkörarna rastade bl.a. vid Slaktargården i Särna. Dagens forkörare http://www.dalarnafemund.com/ rastar vid Lomkällan.
Sedan godstrafiken på järnvägen lades ner 1/1 1972 så sker alla frakter med bil, både gods och personer. (Fast kungen kom i helikopter när han skulle inviga Fulufjällets nationalpark.)

Røros

Vintertid har det transporterats mängder av varor med hästforor genom vår dalgång.
Kopparverket i Røros behövde träkol och det producerade varor som skulle avsättas, hästhandeln över gränsen var tidvis betydande. Fisk, skinn, järnvaror, mjöl och andra livsmedel. Storhetstiden vid Røros och Faluns gruvor skapade en intensiv trafik av hästforor under vintrarna. Och då var det inte bara varor utan även kunskaper som fraktades, Falun blev något av ett universitet för bergsmanskollegorna i Røros. Till Falun kom bergskadetter för att lära sig kopparbrytningens hemligheter.

Åter till ”vår” Poststig

Gördalen befolkades midsommaren 1800.
Under byns första halvsekel var befolkningen så pass fåtalig och levnadsvanorna så primitiva att det knappast fanns något behov av reguljär förbindelse med Särna, 4 mil bort. De varor man behövde, främst salt och mjöl, fick man från norska sidan, det var bara en mil till Skaaret.
Posten hämtade man vid besök hos släkten på Särnaheden eller vid kyrkobesök.
De flesta vuxna fraktade någon gång förnödenheter från Särna över fjället till Gördalen. En del fraktade mera än andra. Jo Halvarsson, född 1862, kallades för “Allas vår klövjehäst”. Han bar otaliga 50-kilos mjölsäckar från Skaaret och bördor av produkter, som getost och smör, för försäljning till Särna.

Bild ur ”Med Dalälven från källorna till havet”.

I Mörkret fanns fäbodar tillhörande gårdar på Särnaheden. På hösten 1846 slog sig den förste nybyggaren, Skår Ole Persson, ner i Mörkret. Han och hans Karin lånade en fäbodstuga att bo i första vintern.

Gördalsborna och Mörkerborna kallade helt naturligt vägen till Särnaheden för “Hemvägen”. Sommartid färdades man enklast på sjön från Särna till Särnaheden, det tog ungefär två timmar. Sedan fick man gå resten. På vintern var det givetvis skidor som gällde hela vägen. Om man inte hade tillgång till häst och kälke eller släde.
Stigen gick från Särnaheden via Bergsvallen, Siksjövallen till Stenvallen, vidare till Hållbygget och Mörkret.

Västerut från Mörkret kunde man gå över fjället direkt till Gördalen eller olika varianter via Tjärnvallen – Storbäcken – Lillådalen – Gördalen beroende på årstid och eventuella ärenden i gårdarna kring fjället.

Man fick släpa, klövja eller bära eller köra med kälke, det var aldrig någon riktig körväg Särnaheden – Mörkret.

På väg till fäboden

Turistföreningen

Svenska Turistföreningen, STF, bildades 1885 av en grupp geologistuderande i Uppsala. Mottot var “Känn ditt land” och ändamålet “att främja svensk turism och sprida kännedom om land och folk”. Föreningen blev pionjärer inom svensk turism och växte snabbt till en folkrörelse inom natur- och kulturturism.

Dragningen av stambanan i norra Sverige i slutet på 1800-talet hade stor betydelse för fjällturismen, där STF lade grunden till sin verksamhet. I början på 1900-talet ökade medlemsantalet kraftigt, i fjällvärlden rösades de första lederna, stugor byggdes och de första skolresorna organiserades.

Turisterna började komma till Njupeskär redan under slutet av 1880-talet. Kring 1890 märkte STF upp Turistvägen Särnaheden – Njupeskär.
1890 byggdes en präktig ridbro över Fulan.
I STFs årsbok från 1902 står det: “Mycket god klövjeväg med breda och bekväma spångar på alla myrar samt broar över åarna och över Fuluälven.”
Turistvägen var då namnet.

Fuluälven vid Mörkret. Nybyggd bro, eller reparation på gång? Vykortet skickat 1928.

Postgång

På ett möte 1896 beslöts att ansöka om kommunalt bidrag till postgång mellan Särna och Gördalen. Till slut anslogs 5,- per tur till 3 turer per månad. Postvägen blev det ju då.

Theodor Olsen var den förste postiljonen. Per Emretsson tog vi kring förra sekelskiftet. Se notis längre ner!

Olaf Jensen från Gördalen skötte postgången till Gördalen i totalt 30 år.

Han hämtade posten på Särnaheden, sommartid till fots, vintertid på skidor.
Första dagen gick han från Gördalen – Storbäcken eller Mörkret. Där övernattade han. Andra dagen gick han vidare till Särnaheden.
Ofta fick han göra en avstickare till Särna för att handla eller uträtta andra ärenden till någon av de som bodde utmed vägen.
Tredje dagen tog han sin postsäck, som kunde väga upp till 30 kg, på ryggen och lämnade Särnaheden och vandrade/skidade tillbaka till Mörkret eller Storbäcken. Efter övernattning stretade han vidare för att fjärde dagens kväll vara framme i Gördalen.
För varje sådan tur hade han alltså 5 kronor.

Vid Björkvikälla uppe på fjället hade Lillådalsborna sin postlåda, 5 km från hemmet.
Bild ur ”Med Dalälven från källorna till havet”.

Postturerna var mycket strapatsrika, särskilt vintertid.
När det var djup snö kunde ibland någon från gårdarna han passerade följa med och spåra en bit. Men största delen fick han nog spåra själv. När det var riktigt kallt var det problem att skydda sig själv och karbidlampan.
När det var yrsnö blev det ju svårt att hålla sig på leden och inte gå vilse. Det blev bättre när han så småningom skaffade en häst, den hittade vägen, men turerna var ju väldigt krävande även för hästen.
Vid djup snö hade hästen trygor/snöskor. Olaf gick bredvid för att inte anstränga hästen onödigt mycket.
Ibland använde han två hästar, bytte häst i Mörkret, Olaf var det inte lika noga med, han fick gå hela vägen.

Hjulfordonsvägen

Körvägen från Särna blev klar fram till Gördalen 1924. Den fick en ny sträckning till Mörkret, passerar inte Särnaheden. Trots att det var en “väg” var det nog så jobbigt för trafikanterna ändå.

1925 började Olaf Jensen köra post med bil. Till att börja med körde han bilen från Särna till Mörkret. Där bytte han till häst då resten av vägen var i sådant skick att häst var att föredra. Bilen var mycket välkommen för befolkningen, som även fick möjlighet till bilskjuts till och från Särna. Se berättelse längre ner!
Men för Olaf var det lika slitigt som tidigare.
Det fanns ingen organiserad vinterväghållning så Olaf fick skotta och köra, skotta och köra bit för bit. Det handlade om 7 timmars snöskottning. Ibland tog han loss hjulen, satte på medar och drog bilen med hästen.
Höst och vår hade han med träplank att köra på. Ibland blev bilen stående, han fortsatte med häst eller till fots.
Först 1945 blev det allmänt underhåll på vägen.

Enligt boken “Gördalen 1800-1950” var vägen nästan oframkomlig i tjällossningen 1950. Bitvis har den varit lika dålig ända till Fulufjällets Nationalpark invigdes hösten 2002.

Kanske är de på väg västerut?

I dag

Besökare och framförallt de boende i Mörkret- Gördalsområdet har tack vare nationalparksbildningen fått sin hetaste önskan uppfylld – vägen mellan Mörkret och norgegränsen har rustats upp. Restiden har minskat och bilarna håller bättre. Förhoppningsvis blir det fler och ännu gladare besökare i området i framtiden. Att invånarna blivit gladare är ju givet…..

Försvunnen

Nu på 2000-talet innebär begreppet ”väg” att man kan köra bil. Icke körbara vägar degraderas till stigar och tillåts oftast att växa igen eller försvinna i det moderna skogsbruket.

Man kan återfinna gamla stigar i terrängen (där det inte blivit markberett!) genom att vara observant. Ofta finns stigen på det mest logiska och energibesparnade stället. Det känns ”i luften” på något sätt när man trampar i spåren efter förfäderna. Dessutom är en gammal stig hårdtrampad, där sviktar det inget av ljung och mossa under fötterna.
Om gamla träd står kvar så kan man återfinna märkningarna, bläckorna, som bekräftar att man är på rätt spår. Men det finns även andra märken och skador på träd som kan förvilla.

Ljungen försöker återta sitt revir.

Om det finns gott om ljung så växer den in över den tidigare upptrampade stigen, plantorna möts i topparna och växer uppåt över det nernötta området så det blir liksom en ås i ljungen. I botten av stigen finns ofta framnötta småstenar och rötter, jord och växtlighet nöts bort av fötter, hovar, klövar och tassar. För även om människor slutar bruka en stig så fortsätter djuren att använda den. Finns det dessutom kartlav på småstenarna, ja då är den gamla stigen funnen!

Återfunnen

2001 togs ett mycket lovvärt initiativ av Elon Hedlund, Särnaheden och Olle Germundsson, Gördalen. Med hjälp av gamla kartor och gammal kunskap letade de fram och snitslade vägsträckningen mellan Siksjön, en mil väster om Särnaheden, och Mörkret. Särnahedens bysamfällighet röjde sträckan 2004.
Sommaren 2007 märktes sträckan mellan Siksjön och Mörkret med orange färgmarkeringar av Inga och Sten på Stenvallens fäbod. Länsstyrelsen har markerat fortsättningen från Mörkret genom nationalparken till Gördalen.

Nymålat på bläckat träd. Fulufjället i bakgrunden.

 

Vandra Poststigen i dag

Mera röjning utmed stigen behövs, men Rom byggdes inte på en dag, inte vägarna dit heller. Med gott humör, myggmedel och rejäla kängor eller stövlar kan man nu lätt följa i förfädernas spår.

Om man i dag vill vandra den gamla vägen så kan man starta vid Knappgården på Särnaheden. Man följer grusvägen mot Vegsjön, upp genom skogen, förbi Bergsvallen och Hedlundsbygget. Det är en fin grusväg nästan ända fram till Siksjön, 1 mil väster om Särnaheden. (Där går det också bra att parkera bilen, då återstår endast 1 mil att vandra till Mörkret.)

Klicka på kartan för att få den i en större variant!

Det är ca 2 mil mellan Särnaheden och Mörkret, räkna med ca 7 timmar om du är normalt otränad.
När man passerat Siksjödammen kommer man snart ut på myrar med gamla klôppor, spänger, att balansera på. Stigen går vidare upp på sidan av Tallberget där utsikten över Fulufjället ger en försmak av vad som komma skall. Innan man når fram till Lemmåvadets rejäla gångbro över Lemån passerar man en myrmalmsblästa. Tyvärr är den inte ännu uppskyltad ordentligt. Sedan följer ett par kilometers vandring på en skogsbilväg som är byggd ovanpå den gamla gångvägen. Man passerar Märitrösten, platsen där Marit föddes under en gran sommaren 1842. Historien finns att läsa på en minnestavla bredvid vägen. Och bland historierna längre ner på sidan.
Vid vägänden väster om Garsjön fortsätter stigen upp genom en contortaplantering. Det ger en annan sorts upplevelse än att vandra i gammal naturskog. Uppe på Lomsjöhållan ser man Fulufjället på närmre håll, innan det bär av nerför igen till Synre Trollsjön. Efter ännu en myr med gamla klôppor når man Trollvassla. Där håller länsstyrelsen på att bilda ett naturreservat. Den gamla bron över bäcken skall återuppbyggas, men än så långe får man vada, det brukar gå fint ca 50 meter uppströms från det gamla brofästet.

Rester efter en spång, kanske har min mormor trampat på den för 100 år sedan?

Uppe på Trollsjöåsen ser man Njupeskärs vattenfall skymta mellan tallarna och snart når man Stenvallens fäbod.

 

Glada vandrare från Tyskgården på Särnaheden nådde Stenvallens fäbodcafé den 17 juli 2007.

Från Stenvallen är det knappt två kilometer ned till Mörkret, Fulufjällsbyn och Fulufjällsgården med övernattningsmöjligheter.

För att vandra vidare från Mörkret följer man bilvägen över nya bron, och så mot Njupeskär. Ovanför Fulufjällsgården kan man som alternativ till den asfalterade vägen följa Gammelfjällsvägen utmed Björbäcken till fots upp till Björbäcksstugan och Fulufjällsentrén. Man kan gå fram till Njupeskärs vattenfall och därifrån den branta stigningen upp till Rösjöarna på fjället. Eller så kan man välja den inte fullt så branta Victorialeden söder om Njupeskär. Övernattning kan bokas vid Rösjöarna. Därifrån leder vägen vidare mellan Harrsjöarna, över fjället och ner i Gördalen. Även där finns logi på Skräddarns Fjällgård och Fulufjällscampingen.

I Gördalen pågår arbetet med att märka upp Prästvägen, från gården Tröa mitt i byn, upp till gränsröset vid norgegränsen uppe på Drevfjället. Därifrån är vägen väl röjd och skyltad vidare förbi Drevdalen, mot Flendalen och till Trysil. Det är Trysil Bygdetun http://www.museumssenteret.no som ansvarat för att arbetet blivit utfört i samarbete med olika partner, som t. ex. skolor.

Trysils kyrka

När ni nu nått ända fram till Trysil kan ni ta Trysilekpressen direkt till Oslo och Gardemoens flygplats och flyga vidare ut i världen. Kom sen inte och påstå att vi bor isolerat här uppe!!

Källor och läsetips:

Linnaeus, Carl
Linné i Dalarna, En antologi av Bertil Gullander

Hülphers, Abr. Abrah:son
Dagbok öfwer en Resa igenom de, under Stora Kopparbergs höfdingedöme lydande lähn och Dalarne år 1757.

Smith, Axel Christian
Beskrivelse over Trysild Præstgjeld 1784

Hallberg-Broich, Karl Theodor Maria Hubert von
Resa genom Skandinavien /Danmark, Sverige, Norrige/ år 1817

von Unge, Otto Sebastian
Vandring genom Dalarne 1829

Genom Öster Dalarne Handbok för Resande och Turister af LM tryckt 1880

Svenska Turistföreningens årsskrifter från 1883 och framåt

Forslund, Karl-Erik
Med Dalälven från källorna till havet. 1923-24
Välspäckad med information.

Murelius, G. 1931.
Hur Särna och Idre fick landsvägar. Svenska Vägföreningens Tidskrift 6: 599 – 608.

Särna – Idre 300 år
En hembygdsbok
Där står mycket intressant om vägarna i våra socknar.

Busk Jonas Jönssons berättelser i Mora Tidning på 1940-talet

“Gördalen 1800-1950”

Axelsson, Gunnar
Kopparleden 1966

Lindberg, Helge
Allmunvägen Älvdalen – Särna – En ortnamnsforskares vandring i Linnés fotspår Lund, 1972, särtryck ur Ortnamnsällskapet i Uppsala årsskrift (OUÅ)

Trysilboka 4 1977

Holt, Harald
Prestveien Innbygda – Idre Årbok for Trysil 1980

Ericsson, Staffan
Alla vill beta men ingen vill bränna 1997

Ericsson, Staffan, Östlund, L. & Andersson, R.
“Destroying a path to the past, culturally modified trees along Allmunvägen, N. Sweden” 2003,
Här finns uppsatsen att ladda ner i .pdf

Skötselplan Fulufjällets Nationalpark
Fulufjället_Skötselplan.pdf

Bodin, Katarina
Historier kring en stig. Examensarbete i geografi 2006
Handlar om vägen mellan Storfjäten och Lillhärdal, mycket intressant!
Här kan du ladda ner det i .pdf

Folk i Skogen 2006

Hedlund, Elon, muntliga berättelser

Gördalens Byutvecklingsgrupp
www.gordalen.se

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Avskrifter ur äldre litteratur samt berättelser ur vår muntliga tradition.

 

Beskrivelse over Trysild Præstgjeld i Aggershuus Stift i Norge forfattet af Stedets Præst Axel Christian Smith i Aaret 1784.
(Fritt översatt)

Vägarna förtjänar utan tvivel att kallas eländiga. Från Elverum hit till kyrkan (i Trysil) räknar man 13 skogsmil eller 7 till 8 norska mil. Den första kan gärna köras med 6 hästar förspända, men sedan måste man till häst. Den första dagen sker resan till Oosen, som är omkring halvvägs, andra dagen från Oosen hit till stället, och på den sista halvan av vägen finner man varken hus eller hytte, så att man måste kampera under bar himmel och låta hästarna beta en timmes tid när man farit halva vägen. De smala broar, eller så kallade klopper, över de många förekommande sumpiga myrarna känns för de ovana tämligen farliga. Sant nog, när stockarna börjar ruttna, rider man dem inte utan fara, ty när hästens fot trampar igenom kan både mannen och djuret komma till skada. Men, hurdan vägen än är kommer man dock fram. Den största besvärligheten i detta fall vilar på socknen, så länge man nödgas till att på sommarföret hitbringa en del av det korn som krävs.
Jag har fordom uppsatt beräkning över denna transport, varav man kan skönja, att frakten åtminstone 2/3 kunde minska, om man kom fram med vagn eller kärra.
Alldeles omöjligt vore det icke att sätta vägen till Trysil i stånd, men kostnaderna blir oövervinneliga. Det blir oss besvärligt nog att hålla vägen istånd således som den nu är, hur skulle man klara av att upparbeta den till bruk för vagnar och kärror?
Men denna så mycket klandrade väg är intet mot socknens andra vägar. Utbyggare som ska ibland till kyrka över fjäll och myr, en väglängd av 5, 6 á 7 mil har sannerligen andra svårigheter att kämpa sig igenom. De möta väl de tider då deras vägar är oframkomliga.

Här är platsen, var jag måste skriva av vad där stod skrivet i Intelligenz-Bladet från Christiania No. 35 året 1784, varav man kan göra sig någorlunda riktiga begrepp om beskaffenheten av våra bygdevägar:
”Som vittne om de besvärligheter Trysild-Sogns innevånare stundom har att kämpa emot, tjänar följande begivenhet: Den 27de Juni d. A (detta år) blev 3 lik nedsatta på Trysil kyrkogård, och detta var den 3e gången dessa döda människor blevo begravda. Liken var alla från Heggeriset 6 1/2 mil nordom kyrkan beläget. Fader och son – bägge gifta män, boende på en gård och bägge efterlämnade änkor – dog först, nästan på en timme, den 21e maj. Den 3e, en enka, dog på den andra delen av gården den 30 s. M (samma månad); alla 3 av den under denna vår här i socknen grasserande sjukan: Side-Sting med Blod-Spytten. (Hålla och styng?) Vid dessa människors hädangång var framkomsten till kyrkan från denna gård alldeles omöjlig, då isen på den vid gården närliggande sjön, Engern; ännu icke var borta, men kunde varken köras eller gås, och berget omkring sjön, som ej köres om vintern, ännu var täckt med en oerhörd mängd snö. Liken blev då i jorden på gården nedsatta till den 4e juni då isen var borta från Enger-sjön; men här mötte åter igen efter överfarten den svårighet, att Trysil-älven var allt för vattenfylld och strömmande för att vara farbar, varken med båt eller flotte. Och landet vid sidan av älven – alltid nästan oframkomligt – klarade inte slutkörda och utmagrade hästar att dra fram dessa lik på. Här måste man åter igen begrava liken vid den södra änden av sjön, där de blev liggande till den 26e juni, då de äntligen – dock inte utan problem – blev förda till kyrkogården på båtar över den strömmande älven.”
De ganska kala fjällen är inte så svårt att komma över, är bara vädret bra, ty vägarna här är nästan alltid fasta och torra. Denna olägenhet kan man endast ibland möta, att man till och med i juni månad blir utsatt för en genomträngande köld. *)
De mjuka myrarna och obanade skogarna är värre. Ingen väg ser man framför sig, man må åstad än till höger och än till vänster sida. Vill man igenom skogen må man akta sig för örfilar och slag på näsan av trädens utstickande grenar, det är bäst att hålla händerna framför ansiktet och låta kläderna skydda resten av kroppen. Dessa är besvärligheterna på våra sommarresor.
På vintern går det ibland både lättare och svårare. På de stora långa vägarna inne på land är man väl inte alltid i stånd att köra en mil i timmen; men framkonsten är dock väl nästan alltid möjlig. Det ideliga körandet fram och tillbaka må hålla vägarna så öppna att den resande dock alltid någorlunda kan dra sig fram. Men så går det inte alltid på våra långa skogar och släta myrar mellan den här socknen och Elverum. När snön räcker till ett par alnars djup, när vinden har stormat några dagar och övertäckt alla spår med de myriaders myriader av vita flingor, då må man tro, det kostar möda, att åter igen hitta de gömda vägarna. Med mycken nöd går det an, så länge hästen träffar den anträdda vägen, med en Sköldpaddas(?) gång drar den sig slutligen igenom, men trampar hästens fot utanför vägen, så skulle man se hur det arma kreaturet nedsjunker i snön, och kan inte klara sig utan mänskligt bistånd.
*) Eftersom denna skrift kommit sent under pressen kan jag här berätta: Onsdagen de 5e juli 1786 måtte jag – kommande från ett sockenbud, dit jag dagen innan varit kallad – tillbaka över ett kalt fjäll. Jag reste över fjället, som är 1/4 mil långt, omkring klockan 10 förmiddag, då snöade det och drev med en stormande nordanvind likaså kallt som vid kyndelsmässotider, Grenarna på de små snåren som stod på det lägsta av fjället, var nedböjda av snön och behängda med istappar av en tummes längd. Jag for över samma fjäll eftermiddagen innan, och då var luften ganska mild och blid, så att man till och med nere i dalen vid foten av fjället var mycket besvärad av de förtretliga myggen. Så hastigt kan den kalla vintern infinna sig på dessa torra hårda knallarna till och med mitt i sommaren.

Ja, så var det på norska sidan i slutet av 1700-talet.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Redan 1734 reste Linné i området, han var inte imponerad av vägarnas standard…

”D. 13 Jul. Man reste vid solens uppgång från Åhsarna över den 6 m. långa skogen till Särna, dit man efter midnattstiden ankom. Allt intill Åhsarna har man haft från Fahlun god landsväg, som här i ett moment kvitterades. Den vägen man igenfick var likare en fä- eller myrväg än någon viam communem (allmän landsväg) Han var hasarderlig att gå, än mer att rida, alldeles omöjlig att köra, ty det ena stenskäret låg på det andra.”
”D. 15 Juli. Man reste ifrån prästegården (i Särna) efter middagen närmare åt fjälls. Vägen tycktes i förstone vara drägelig, men ju längre han var, ju svårare blev han ock.”

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Abraham Hülphers skriver 1757, den 14 juli, om kommunikationerna:

”Ingen postgång är till de ofwan om Mora belägna Soknar mer än Fjerdingsmans posten, ty måste Prästerskapet söka lägenhet med resande, at der emellan befordra sina bref.”
”Afresan skedde i dag härifrån (Älvdalens socken) till Särna, öfwersta Soken i Dalarne. At desto snarare hinna denna wägen, som räknas för ungefär 8 mil, blef nattlägret i Åsarna 1 1/2 mil från Kyrkan, som är den sista byn i Soknen. Här slutade kjörwägen, som med kärra hit kunna nyttjas. Särna resande taga härifrån hästar, och hafwa desse Soknebor sitt nederlag i denna by, derifrån de widare om Sommar-tiden måste föra alla sina waror med klöf.”
”Julii 15. Särna wägen, som härifrån war ungefärligen 6 1/2 nya, eller 13 gamla mil, blef nu icke den bästa. Klockan 4 om morgonen woro wi ute, i tanka at kunna hinna öfwer skogen i dag; men då man till klockan 10 om afton, efter 16 timmars resa, allena kom 4 1/4 eller högst 5 mil, är lätt at sluta, det denne så kallade landswäg fordrar tolamod, ty här får man ej färdas fortare än wäg-wisaren kan följa. Ingen by, mindre skjuts-ombyte, är mellan Åsarna och Särna. Fjerdings-wägar, som Allmogen med sina uppresta stolpar utmärkt, woro ganska olikt afmätta, och skola differera i flere hundrade famnar. Kafwel-broar af högst 2 stockar bredd, äro här till ansenlig längd öfwer kärr och moras, hwilka ännu woro mera äfwentyrliga för resande, om ej hästarne derwid blifwit wane.”
”Hwilo-ställen woro flera här emellan, der Allmogen hafwa upsatt små skjul med tak och 3 wäggar. På winterwägen berättas wara bygdt et hus med eldrum., der Särna resande ofta i flere dagar få ligga inhyrde, ty när urwäder infaller, behöfwes längre tid till denna resan.”
” Julii 16. Ankomsten skedde i dag till Särna Prästgård, efter 1 3/4 mils resa ifrån hwilostället, sedan wi likwäl 3/4 mil på denna sidan, eller wid Fjetros, hade roddare emot oss, och således nyttjade sjö-fart igenom Särna sjön.”
Den 18 juli fortsatte de norrut, sjöledes till Älvros. De fortsatte genom ödemarken till Städjans topp och sedan till Idre by. I Idre fanns tullen:
”Gränse-Tullen har blifwit hitflyttad ifrån Särna by, är mäst inrättad för bewakning, och således gifwes här noga akt på resande, ehuru ingen bom, för åtskillige biwägar, kan inrättas. Intet Tull-hus war här för betjäningen, dock blef der till en byggnad för flere år sedan uppsatt, men icke ännu inredd. Tull-Skrifwaren och Besökaren njuta tillsammans 30 daler Silf:mt i hushyra, den förra hade 150 daler, den sednare 100 daler Silfwemynts lön, efter egen berättelse. Af Myr-smide, som föres till Norige, erlägges här utgående afgift, likaså för Spannmål och Hästar, som Dal-Allmogen i Norige upphandla, betalas inkommande Gränse-Tull, och uppbäres dessutan Manufactur-fond efter särskilt Taxa. Understundom händer, at ingen om wintertiden, för myckenhet af snö, kan resa denna wägen, då följdaktligen inkomsten är ringa, och om sommaren, då förseln sker med klöf, är ganska lite upbörd.”

Sällskapet nyttjade hästar ner till Elfros och därifrån båtar ner till Särna. De stannade några dagar och fortsatte sedan mot Lima.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

1825 vandrar Otto Sebastian von Unge genom Dalarna.

Kommer även han nerifrån Älvdalshållet där han informerat sig om mångahanda saker.

”På Sernasidan är folket rörligt, och med den första snö som faller om vintern, är hela församlingen, in alles 800 personer, på fötter, så att man kunde tro, det stängseln imellan Sverige och Norrige, den höga fjellmuren, blifvit jemnad med jorden. Der en fjellracka (Brehm: Polarräfven, Fjellräfven eller Fjällrackan (Canis [Vulpes) lagopus) kan vexa, dit kan också Sernakarlen komma på sina skidor.”
De får en vägvisare från Åsen som hjälpte dem över älven och in på rätt väg.
”Nu hade vi således inträngt i den, hitom Serna kyrka, sex mil långa vildmarken, och, såsom krigaren gör sin bön före slaget, så anropade ock vi skogsfrun om hennes hulda ledning. Hädanefter hade vi endast en död vägvisare framåt den ofta osynliga gångstigen, som, ehuru den enligt lag skall hållas öppen, dock ofta är afbruten af vindfällen och långa mossar, öfver hvilka de förruttnade spängerna ej medgifva torrskodd färd. Bleckningen i trädens bark och stundom några creaturs spår voro vår enda ledtråd. Skogen består på hedarne af furu, ikring kärren af gran, och man genomvandrar nästan på vinst och förlust dessa hedar, det den enda befintliga liknelse till väg ofta försvinner. De bestå af stundom kala, merändels flest bevexta, steniga höjder, som i Serna uttrycksfullt nog kallas eggar, öfver hvilka skogseldarne sträcka sin förödelse. Sådana ger man här icke akt på, och, mången gång antända af vandringsmän, som ej släcka brasorna efter sig, få de brinna till dess Jupiter Pluvius (Regnbringare i Rom. mytologi) behagar släcka den. Endast i det fallet, att de nalkades någondera av skogens antipoder, Sernabyn eller Åsbyn, skulle man må hända söka mota dem. De till och med lätta Sernakarlens besvär, i det de förskaffa honom betesmarker. Så förstördes en okänd rikedom, ty denna skog, om den kunde användas, vore värd en liten guldgrufva. Det som ej brinner, ruttnar, och, då jag med min stackars fot, som rörer sig några ögonblick på jordytan, sparkade sönder till pulver ett fordom härligt mastträd, som öfverlefvat menniskoåldrar, ville jag nästan förebrå naturen, att hon bergår synd på sig sjelf. Men lif och död äro för naturen en lek. Vi befunno oss nu i vilddjurens stora herradöme, uteslutna ur menniskoverlden.”
”Sedan vi båda vandringsmän i våra skogsdrägter åter slutat ett dagsverke och arbetat oss fram halvvägs, eller till Serna-rån, det några gamla namn och årtal voro inhuggna i träden, gjorde vi, på qvällen, upp en eld emot mörkret samt kylan och myggen, som i skyar besvärade oss, och som trifvas särdeles väl i dessa trakter. Men det var ingen lustbrasa; dystert, som Kains offerlåga, sprakade den i den regnsjuka natten. Ifrån det djupa snåret av ahlbuskar, der vi tagit vårt sängställe, såsom i ett öfvergivet björnide, och som lätt hade kunnat blifva vår sjukbädd, hörde vi serenade af en liten bäck i grannskapet, stundom öfverröstad af den mer aflägsna elfvens sus.
Kort efter att solen passerat midnatten, rörde vi oss åter framåt på den enda ljusa vägstrimma, som leder genom de stora vilda skogarne af förtrollade afskalade, likfärgade trädstammar, såsom genom en ändlös parade af skeletter. Jag trodde mig nästan vara i hedendomen, och själfva skogsbarnet, som gick bredvid mig fann skogen till besvär. Då uppflammade ändtligen Sernasolen i sin mystiska prakt, denna våra fötters lykta hade vi att tacka för vår framkomst till Fjätrosvallen, tredje dagens morgon efter vår utmarche från Wenjan (ska vara Åsen); och, som vår proviant för magens båda tillbringare, gommen och strupen, var förtärd, smakade mig den första Serna-anrättning, jag förtärde, så förträffligt, som hade den varit tillagad efter kokbok. Bordservicen här i landet består ibland annat af träskålar, dessa äro troligen det enda i hela huset, som hålles snyggt.”
”Vid Fjätros, af en timmes väg skildt från prestgården, återsågo vi således menniskoboningar, ehuru de synas vara byggda af mullvador. Eldstaden utgöres af ett stenröse i midten af pörtet, som varken har golf eller tak, om man ej så kan kalla några träklabbar, ej tjenande till annat än att hålla röken inne. Stugorna i byn, ehuru de äfven äro uppstaplade af otäljda vindfällen, ha åtminstone fenster och en spis af sandsten (ty tegel finnes icke i hela Serna, af brist på lera), och jag nästan tror, att folkets skick i något rättar sig efter boningen, hvaruti det vistas. Imellan Fjätros och Sernbyn undergingo vi verkligen sista smörjelsen: våra steg voro tunga som missdådares, och fjellen skickade oss en så genomkylande nordanvind, att vi, vid framkomsten till prestgården, mest trakterades af vinterbrasan i spiseln – den 26 Juli.”
”Serna är likasom ett förkastadt land; men för mig är det också ett sagans land, dit jag säkert mången gång skall längta tillbaka, när det vanliga lifvet blir mig alltför vanligt. Också vore Dalavandringen, utan att ha sett Serna, såsom en mening utan verbet. Det är den vilda naturen, man här skall söka – biet far långt bort, för att leta sig födan; – menniskorna har man här på köpet, och derefter måste man rätta sina anspråk på dem.”

Illustration ur boken av O.S. v. Unge.

”Ibland naturmärkvärdigheterna inom Serna, må jag först nämna Njupeskärs vattenfall – Njupskåra, som det kallas på Sernamålet – och som ensamt är värdt en resa. En sidogren af Vester-Dalelfven, Njupan, som har sin upprinnelse på Fulufjellets kroppås, gör ett saltomortale utför fjellveggen, af 70 famnars höjd, och blir der nedanföre alldeles sönderkrossad, innan den hinner Vester-elfven, som här har namn af Fulu. En tredjedel af höjden har öfverst, likasom till en beredelse, några små trappsteg; men resten af fallet är lodrätt, och vattenmassan försvinner i djupet, hvartill ingången förvaras af hotande klippor, af hvilka äfven ljudet instänges. Vi nedstego i denna håla, snart jagade derifrån af kylan och duggregnet, som ännu icke hade smält en stor, der hopsamlad, snödrifva. Vintern gömmer sina förråd i dessa fjell, och på sjelfva façaden af detta låg äfven en snölavin, den vi under åtskillga svårigheter, klättrade förbi. Ljudet försvagas märkligt på höjden af fjellet, förmodligen af den tunnare luftens oskicklighet att leda det, och äfven för ögat antager hvarje aflägset föremål ett besynnerlikt, tomtlikt utseende. Fjellets plattform håller en dryg mil i bredd. På andra sidan derom, vägg i vägg, med Norrige, har Serna en enda coloni, Gördalen, enligt berättelse en liten drifbänk i fruktbarhet, bebodd af två grannar, hvilka blott två eller tre gånger om året företaga bergvandringen till sin stamort, Serna. På denna sida om fjellet finnes en mängd fäbodvaller, ibland andra den, prestbolet tillhöriga, Grönsåsen, der man har en långsträckt utsigt inåt Norrige, som slutar med Sölfjellet; samt Kloravallen, den minst Sernalika af alla, med sina björkars skugga och sina vindars sus.”
”Sedan vi, i ett pörte vid Grönsåsen, genomgått en slags rökcur under natten, blefvo vi beroende af en vägviserska, så outtröttlig och så snabbfotad, att jag med knot tänkte, hennes fötter voro förhärdade. Den lilla Woslaströmmen, som skär sig fram genom marken, blötte oss till en början; träsk och vindfällen ville sedan hålla oss qvar; hvassa stenar låto oss på andra ställen känna hvarje steg, vi gjorde, och slutligen måste vi, till råga på allt, vada i vår svett öfver den iskalla Fulufelfven. Sådana kommo vi till Mörkret, en fäbodvall vid nedersta omkretsen af fjellets skogbevexta region, der vi sammanträffade med en troupe fäbodfolk, som på skogen undvikit oss såsom skojare, och det halmkärfven icke nekade oss en stärkande sömn. Ifrån Mörkret går vägen en fjerdedels mil brant uppföre till foten af det egentliga fjellet hvilket ligger som ett ofantligt snäckskal i mossa. Der promenera hästarne, de enda arbetscreatur, som brukas i socknen, upp och ned, ofta tyngda af 12 á 16 lisp. klöf, utan att, såsom jag trodde, göra några knäfall. Men de ha en egen talent för fjellvandringar, dessa creatur, som här äro af Norrsk race, och i synnerhet anmärkningsvärd är den lätthet, de gifva sig, då de passera kärr och dyjord. Under ett beständigt metande, som renderade oss några för mig okända fiskarter, aflägsnade vi oss från Mörkret, och snart sågo vi Njupeskärs smala vattenstrimma komma som en blixt emot oss utför klippan. Ett stycke längre ned gör den åter en lång störtande carrière öfver flera afsatser, i mångfaldiga slingringar, och längst ned i Fuludalen hörer man det förenade suset af flera små strömmar, hvilka vänta der nere, för att emottagas och föras af den djerfva luftspringaren, Njupan. Deras stränder äro klädda med smålöfvigt buskverk, vextrikets största härlighet i Serna; deras vatten är kallt, ty det låg nyss drifvor på fjellen. Sommaren förmår icke så mycket här, att icke alltid några sådana stycken af vintern ligga qvar i bergsskrefvorna. De bländade snöfälten äro innefattade i mörka stenlager, såsom jouveler på sorgedok, och solen gjuter förgäfves sin strålflod på deras yta. Jag sökte en blomma vid snökanten, utan att finna: sommaren och vintern kunna ej vidröra hvarandra, utan att det kostar enderas lif. Men nederst vid vattenfallet, vattnad af dess ånga, utsprider sig en härmning af vårens grönska. Vid Stens fäbodvall vänder man sig ännu en gång tillbaka och ser ibland skogstopparne det höga fallet, som i sammanbundna festoner sköljer den vid verldens skapelse lagda stenmuren. Sedan möter intet uppehåll på hemvägen, och i prestgården, som är så litet för samfundsmenniskan, men dock så mycket, emedan den här i vildmarken är det enda af den sorten, godtgör man snart sin fatigue (utmattning), nöjd att hafva sett ett sådant compendium af det stora i naturen.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Genom Öster Dalarne Handbok för Resande och Turister, 1880
Njupeskär

Under den första delen af vägen, eller till Hedens by kunna vi antingen följa landsvägen emellan Särna och Idre eller färdas sjöledes upp efter Särnasjön. Hedens by ligger vid stranden av Hedefjorden, såsom den utvidgning af sjön benämnes, hvilken här förekommer. Afståndet till kyrkobyn är en mil.
Från Heden går vägen i vestlig riktning genom oländiga trakter, än ledande öfver ensliga, sparsamt skogbevuxna ljunghedar, än genom rikare skogstrakter, än åter öfver stora träsk och myrar, der i bästa fall en klufven fura lemnar ett försåtligt fotfäste för vandraren, som mången gång slinter ned i dyn. Ett par fäbodar passeras, af hvilka den sista, benämd Stenvallen, är belägen på den bergsträckning, som framlöper utefter östra stranden af Vester-Dalelfven, hvilken här benämnes Fulan eller Fuluelfven. Vid Stenvallen se vi på andra sidan om den dalsänkning, i hvilken elfven framflyter, Fulufjället resa sin långsträckta rygg, och på fjellets sida skönja vi liksom ett hvitt band, sträckande sig från öfversta branten af fjellet utför dess sida ner till skogen, som bekläder den lägre fjellsluttningen. Det är Njupeskärs vattenfall.

Sedan vi nedstigit utför bergssluttningen från Stenvallen och passerat elfven, som ännu är tämligen obetydlig, men snabbt tillväxer genom det stora antal små strömmar och bäckar, hvilka från fjellsluttningarna hasta ned i dess sköte, befinna vi oss vid nybygget Mörkret, beläget å vestra stranden af elven och straxt ofvanför Njupåns utlopp i den samma. Beläget i elfvens djupa dalgång och omgifvet på alla sidor af ödsliga vildmarker, der endast elfvens och bäckarnas brus afbryter den enformiga tystnaden, kan nybygget nästan sägas göra skäl för sitt namn. Åsynen af menniskoboningar och odlade fält här i ödemarken framkallar emellertid hos främlingen en känsla af belåtenhet, blandad med förvåning öfver de menniskor, som velat nedslå sina bopålar i denna vilda trakt, så aflägsen från bebygdare orter.
Från nybygget slingrar sig en smal stig uppför den skogbevuxna fjellsluttningen till fallet. I vår närhet höra vi inom kort bruset af Njupåns fall utför branterna och emellanåt se vi äfven det skummande vattnet kasta sig utför klippafsatserna. Högre upp börjar vårt öra förnimma ett ännu aflägset, doft mullrande från det stora fallet. Skogen glesnar nu mer och mer, emellan trädens stammar se vi den nakna kala fjellsidan i branta afsatser uppstiga emot skyn, ännu några ögonblick, och framför oss reser sig den väldiga ättestupa, utför hvilken Njupåns vatten störtar från en nästan lodrät höjd af omkring 420 fot. Endast i fallets öfversta del förekomma ett par obetydligare afsatser, utför hvilka vattnet kastar sig likasom för att pröfva sin styrka till det svindlande hoppet ned i den djupa afgrunden derunder.
På högsommaren är vattenmängden vanligen föga betydlig, och fallet, ehuru alltid storartadt och ovillkorligen framkallande beundran och häpnad, lämnar dock ej samma mäktiga intryck, som till exempel vid snösmältningen under våren, då vattenmassan är ansenligare.
Den närmaste omgifningen nedanför fallet, det det yrande skummet från det nedstörtande vattnet i form af ett fint duggregn faller till marken, företer en jämförelsevis rik växtlighet. Den branta fjellsluttningen på ömse sidor är här och der täckt af stora snöfält, hvilka vanligen ej fullkomligt bortsmälta under den korta sommaren.
Stiga vi upp på fjellet ofvanför fallet, öppnar sig för blicken en vidsträckt utsigt öfver ändlösa skogar, blånande berg och fjell, bland hvilka sist nämnda isynnerhet Städjan med kringliggande fjellbildningar i första rummet tilldrager sig uppmärksamheten.”

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Så några berättelser av Busk Jonas Jönsson, klippta ur Mora Tidning

 

När Marit föddes under en gran för 106 år sedan.

Hemmansägaren Trå Per Jonsson d. ä. i Heden, Särna, född år 1809, var sommaren 1842 på myrslåtter norr om Siksjön, 3 fjärdingsväg västerut från hembyn, och hade sin hustru Anna Ersdotter, född 1810, med sig. Hustrun, som räfsade höet, väntade ett barn, och de hade tänkt resa till sin fäbod Nysätervallen, som låg ännu 3 fjärdingsväg längre västerut, när slåttern väl var avslutad på det stället. I fäboden befann sig hennes mor, hon var hela byns ljösmor, den tidens bybarnmorska. Men eftersom det utvecklade sig hastigare än beräknat var, måste mannen, som var en både kraftig och sansad person, i hast lägga sadeln och klövjemesarna på hästen samt lyfta upp sin sjuka hustru ovanpå för att om möjligt hinna fram till sätern, men när de så färdats drygt 1 fjärdingsväg, måste han lyfta ned henne igen av hästen och lägga henne under en gran invid vägen mellan Heden och Mörkret, och där födde hon en flicka som sedan i dopet fick namnet Marit. När flickan var född och det nödvändigaste tillfälligt ordnats, måste husfadern åter hjälpa hustrun på hästryggen, i det skick hon då befann sig.

Flickan inlindades i kläder så långt dessa stod till buds, och fadern måste bära henne i famnen, samt även sköta om så att hästen gick den obanade skogsvägen. Resan fortsatte så fram till Nysätervallen.
Allt gick dock väl, trots de besvärliga omständigheterna, och både mor och dotter överlevde de ansträngande strapatserna, och båda levde till hög ålder. Den gran som den gången fick tjänstgöra såsom vår tids BB ägnades aldrig någon särskild omsyn utan delade samma öde som andra och jämnades med marken när drivningarna gick fram där på 1930-talet. Granen hade då stått där nära 100 år efter den besvärliga upplevelsen, och endast stubben kan nu som ett stumt vittne uppvisa var den stått.
Den flickan som där föddes i vildmarken under så enastående förhållanden, levde tills hon blev över 70 år. Hon var hustru till Östen Jonsson i Heden och har efterlevande i flera generationer.
Busk Jonas Jönsson
Särnaheden den 29 Nov 1948

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

En färd till doktorn vid sekelskiftet
Ett minne ur livet i gränsbygderna

År 1900 i juli månad företog undertecknad i sällskap med min mor, som i 25 år lidit av en svårartad astma, en resa till den vitt beryktade doktorn Otto Mejländer i Trysil. De fyra första milen färdades hon på hästryggen, färden gick från Heden förbi Skärvallen (en omväg, ska kanske stå Stenvallen?) och över Fulufjället till byn Skåret på norska sidan, där vi övernattade. Det var då ändpunkten för landsvägen från norska inlandet mot gränsen. Vi lånade i Skåret en åktrilla andra dagen och färden fortsatte tills vi på kvällen var framme i Trysil, dit det var 6 mil från Skåret.
I Trysil fick vi logis hos en bekant. Den 19 juli besökte vi doktorn som noggrant undersökte den sjuka och hon fick medicin med sig hem. Den lindrade, och botade delvis sjukdomen, hon fick samma medicin därifrån flera gånger. Min mor var då 56 år och hon levde tills hon blev 78 år gammal.
När vi var klara hos doktorn, besåg vi kyrkogården samt kyrkan utan och invändigt och bland annat som särskilt väckte mitt intresse där var en tavla från år 1644, påminnande om hur Särna erövrades från Norge av Daniel Buscowius.
Vår ciceron var en vän och bekant från svenska Gördalen i Särna, Teodor Olsson, som vid den tiden innehade organistbefattningen i Trysils kyrka. För att vi skulle få höra något känt svenskt i den norska orgeln spelade han för oss den gamla julpsalmen ”Var hälsad sköna morgonstund” medan jag med en vev drog in luft i den stora orgeln.
Senare på eftermiddagen anträddes återfärden och vi övernattade då hos bekanta i den norska byn Lördalen. Den 20 juli besåg vi kyrkogården i Lördalen och med det besöket var ett särskilt minne förknippat, för jag hade en farbror som var begraven där, han dog trettondedag jul 1884, 29 år gammal. Från Lördalen for vi först till Skåret igen, där vi återlämnade den lånade trillan.
Så fortsattes resan på den obanade skogsvägen, nu med den sjuka på hästryggen igen, nu till Gördalen, dit det var 11 km, och där stannade vi en dag hos släkt och bekanta. Den 22 juli gick hemfärden över Fulufjället förbi Mörkret och hem till Heden igen. Jag hade då färdats med den sjuka på hästryggen i drygt nio mil, och tolv mil hade vi åkt efter häst, fram och åter mellan Skåret och Trysil.
Ovanstående skildring vill visa hur besvärligt det var med en sådan resa vid tiden för sekelskiftet jämfört med de kommunikationsmöjligheter vi har nu. Man kan nog tänka sig vad det vill säga att färdas med en sjuk person på hästryggen över fjäll, berg och dalar, på obanade skogsstigar drygt 9 mil! Men en upplevelse var det!
Busk Jonas Jönsson
Heden den 30 aug 1948

En liknande berättelse, fast resan gick åt andra hållet, kan du ta del av på Naturum i filmen om Gustav Zakrisson. Han fraktade sin mor, sjuk i blindtarmsinflammation, på en häst över fjället från Gördalen till Mörkret. Där lånade de häst och vagn, det skumpandet var om möjligt ännu mer smärtsamt för den sjuka modern.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

En händelse i ödemarken på 1700-talet.

Om den sägenomspunna Görankällan i norra änden av byn Gördalen i Särna, har byns ålderman, 82-årige förre hemmansägaren Tysk Emret Jonsson där berättat för undertecknad under den förflutna sommaren:
En man från Skrikheden i Särna med namnet Göran har givit källan namn. Han hade en sommar under 1700-talets senare hälft slagit hö i Gördalen, 5 mil från Särna, och på vintern for han dit på skidor med skidkälken för att draga hem hö samt även för att jaga. Där fanns troligen gott om vilt vid den tiden. Som enda sällskap hade han en tik som jakthund. Emellertid överraskades han av ett häftigt snöväder och måste stanna kvar insnöad som han var till dess ovädret var över. Alla vilda djur var också insnöade och eftersom det medhavda matförrådet, som kanske från början inte var så överflödigt tilltaget med hänsyn till den tidens matmöjligheter, snart tog slut, så måste han till sist offra sin trogna följeslagare tiken, och äta upp den när han ej fick något vilt. Kanske gällde även då det gamla, ofta besannade ordspråket, bättre brödlös än rådlös. Detta hände före Gördalens första bebyggelse som började år 1800.

Görankällan faller ut i Görälven på norra sidan innan gården norr på mon. Nu har Karl Myrholm i Gördalen gjort sig ett nybygge på norra sidan intill källan och landsvägen och han har berättat att när han sommaren 1948 odlade en potatisåker c:a 5 á 6 meter från sin stuga, kom han över en eldpall, murad av sten och jord, men helt överväxt med ljung, innuti eldpallen hittades svart mylla och aska samt andra förmultnade rester efter något brännbart. Som det förut aldrig varit någon bebyggelse på den platsen kan man tänka sig att den hittade eldpallen utvisar stället där Särna-Göran hade sin tillfälliga bostad när han slog sitt hö för att draga hem det till Särna. På den eldpallen tillredde han säkert sina enkla måltider av tiken till dess snövädret var över så han kunde resa hem till Särna igen. Platsen kan i så fall på sitt sätt anses som ett minnesmärke ut bygdebefolkningens historia.
Karl Myrholm kom ej att tänka på vilken tradition den möjligen kunde falla tillbaka på, men han sparade ändå en kant av eldpallen, som är kvar i sitt ursprungliga läge. Även platsen är i så fall historisk i Gördalen. Man får hoppas att traditionen i ödemarken blir bevarad åt eftervärlden. Det är önskvärt.
Särnaheden den 5 sept. 1948
Busk Jonas Jönsson.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Arbetets veteran av kärnvirke

Arrendator Per Emretsson i Storbäcken, Särna, som den 28 december i år fyller 86 år, har under den förflutna sommaren berättat intressanta historier för undertecknad. Per Emretsson är en kvarleva av de få arbetsveteranerna, av den gamla, härdade och kärnfriska stammen, som allt mer och mer försvinner. Född och uppväxt i Gördalen har han där framlevt större delen av sin långa livstid och är väl förtrogen med både gamla och nya förhållanden i fjällbygden. Före Gördalsvägens tillblivelse, och innan poststationens inrättande i Särnaheden, bar han posten många år emellan Gördalen och Särna förbi Heden, 5 mil, för 9 kronor pr tur fram och åter. Det tog ofta fyra dagar, vintertid på skidor, sommartid gående, 30 á 35 kg. post i väskan på ryggen. På vintrarna måste han ibland ge sig av på igensnöade vägar och skidspår från Heden till Gördalen, 4 mil.

Emretsson började med postbärningen vid sekelskiftet. Den mannen fick minsann träna och slita för den betalningen. I senare tid arrenderade han den gård vid Storbäcken intill Gördalsvägen, som han ännu innehar 3 1/2 mil från Särna. Där har han under årens lopp själv med skidorna och skidkälken måst klara av hemkörslorna vid fjällgården och trotsat de hårdaste vinterstormar. Han är ännu vid ganska god vigör för sin ålder, och sköter själv om jorden vid gården m. m., men under höbärgningen på somrarna måste han numera leja hjälp. Kreaturen och hemmet i övrigt har hans hushållerska Stina hand om trots sina 75 år. ”Ja, ho ä duktig, Stina”, försäkrar Per belåten. Ofta tar han sig då och då en ledig stund, och med det kära metspöet och dess tillbehör går han ned till Fulubågaån, som rinner alldeles intill ägorna, och överlistar någon av de små laxöringarna, på vilket han är sakkunnig. Själv sågar och hugger han ännu den hårdarbetade björkveden för gårdens behov, och om hans arbetsprestationer vittnar också alla de vedtravar, som han har staplat upp både inom och utom hus vid gården. När det blir yrvädersdagar på vintrarna – och det saknas ingalunda där – har han klokt beräknat, att då bara öppna på förstugudörren och ta in av veden som han staplat upp på båda sidor om dörren. Ännu tänker han inte ge upp! Hoppas han med sin alltjämt goda spänst och sitt glada humör även får uppleva sin 86-åriga födelsedag samt därefter många flera.
Busk Jonas Jönsson
Mora Tidning den 12 Nov 1948

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Så en annan berättelse ur den muntliga traditionen

 

Guldnålen

True och Johan Stöa flyttade till Gördalen från Nordgården i Stöa 1879. True hade tidigare varit gift med Ole Stöa, som dog 1869. True var från gården Skallen i Trysil. Hon föddes 27 april 1840. True och Ole gifte sig 4 februari 1858. Det sägs att hon var den vackraste bruden som gått in i Trysils kyrka. På bröllopskjolen hade hon en guldnål (brosch) med sina initialer THL, ingraverade. H för Halvarsdotter och L för Lunde. Nålen var en riktig dyrgrip som hon var mycket glad över och rädd att mista.
True och Johan hade två döttrar, Oline född 3 februari 1874 och Thea, född 18 juni 1877. Johan Stöa utvandrade till USA 1886 medan True blev kvar i Gördalen.
En gång i början av 1890-talet skulle Oline besöka sin syster Thea, som var piga i Drevdalen. Oline fick då låna guldnålen av sin mor. I Gördalslia tappade hon den, men märkte det inte med detsamma. När hon förstod att nålen var borta vände hon tillbaka och sökte, men hittade den inte. När byborna fick höra det, så var deras åsikt att den nog aldrig skulle bli funnen.
Sven Mählen, ett kringvandrande byorginal som gick mellan gårdarna på både svensk och norsk sida och hjälpte till med allehanda sysslor, fick höra historien om den tappade guldnålen. Han bestämde sig för att göra allt han kunde för att finna nålen. Han tog med sig en sax och började klippa den långa ljungen som kantade stigen där Oline gått. Och under över alla under, han fann nålen! True kunde få tillbaka den och använda den när hon skulle vara riktigt fin.
True Stöa dog 2 juli 1930 och ligger begravd på Gördalens begravningsplats. Hennes dotter Thea ärvde guldnålen. Hon var gift med Auden Drevdalen sedan 1899. Att just Thea fick ärva nålen berodde nog på att Oline dog i USA 3 september 1927, alltså tre år före sin mor. Thea använde nålen flitigt när hon ville göra sig riktigt fin, både till jul och vid prästhelger.
När Thea dog 5 februari 1963 ärvde hennes dotter Eli Drevdalen i Östby guldnålen. Det hände att hon använde den, fast inte så ofta. Den var sedan i hennes ägo till hennes död 5 maj 2000.
Den som i dag vill se den vackra guldnålen får åka till Lengesund i Telemark. Där har Elis dotterdotter Eli Dagny Lithland Johnsen den i sin ägo. Förmodligen kommer den att vandra i åtskilliga generationer framåt.

En riktig klippare till luffare!

Den här historien, berättad av Audun Lithland, är en av många berättelser knutna till Prästvägen.

Ur broschyren om Prästvägen Drevdalsvägen av Gördalens Byutvecklingsgrupp 2007.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Kurirverksamheten

Berättat av Ingeborg Carlsson 2004. Maken Erik hade både buss och taxitrafik och blev inblandad i kurirverksamheten under andra världskriget.

”Det var en dôvle tid det där kriget. Det var genom Gustav Zakrisson som vi fick kontakter med Norge. Men sen vart det mera när han började köra.
Har inte reda på att han nånsin skjutsade några tyskar, det var svenskar och norskar. Och engelsmän kanske.

Jag tror det började med att Gustav Zakrisson ringde och frågade om Carlsson ville ta på sig nån körning. Och du vet det var dom ju glad i, att dom fick körningar, så han hoppade ju på det.

Vi körde dom från järnvägsstationen mot gränsen. Jag var med och åkte i bilen, satt i baksätet och hade norskar under dynan. Det gick väl bra. Vakterna var inte så noga, dom hade väl kanske nån svag aning om det, men det var bara att låta oss fara det. Det var bara att fortsätta, vi åkte till Gördalen och där var det folk som tog emot dom. Det var Arvid Rustad, som tog hand om dom.

Var till Stockholm med dom ibland också, fick åka direkt dit. Det var smått om bensin, men dom ordnade ju det åt oss. Likaså däck var ju svårt att få tag i då på den tiden.

Annars var det mest kortare resor. Till gränsen, Grundforsen, Storsätern. Det kom folk från olika håll.

Sixten Sandmon var väldigt mycket på det där i Grundforsen, var över med radio åt dom och så där. Han var ju på norskarnas sida, men det fanns Quislingar här också. Det fanns misstankar på flera stycken här i Särna, men man visste ju inte säkert. Vilka tider!!

Det var svårt att veta vem man kunde lita på. Allt var ju så hemligt så man tordes inte yppa nåt.

Tänk om det satt nån norsk där inne hos oss och åt, och det kom in nån då! Satt i källartrappen, jag minns det så väl.

När kurirerna kom med tåget hade jag jämt mat färdig åt dom, dom var så uthungrade allihop. Dom som kom från andra hållet fick väl mat i Tjärnvallen.

Dom hade en med sig som var ledare. Men det kunde ju hända ibland att det var nån spion med, då var det sämre….

Det var en lördagskväll, då visste vi att det skulle komma norska kurirer med tåget. Carlsson körde opp bilen och sen skulle han sätta en kolsäck bredvid bilen så dom skulle veta vilken bil dom skulle ta när dom kom ur tåget. Och det gick väl bra det.
Carlsson tyckte att han liksom var förföljd av nåt när han for hem. Då var det ett par spioner som följt efter norskarna hela vägen från Stockholm.
Norskarna satt och åt vid köksfönstret där hemma. En av dom var väldigt uppmärksam. Så dom hörde att det knackade på rutan. Men hur?…..
Carlsson han sprang in i sängkammaren öppnade fönstret och släppte ut norskarna där och lät dom springa. Dom sprang neröver åt Sörbergs-Ola här. Carlsson ut förstås, och skulle se vart dom där spionerna tog vägen. Då hade dom kuta efter norskarna och nått ifatt dom och tagit fast dom nere vid Sörbergs-Ola.
Det var så spännande så man var alldeles förstörd. Norskarna lämnade tidningar och sånt hos oss som vi var tvungna att plocka undan efter dom. Vi visste inte om dom där spionerna skulle komma hem och ha undersökning i kåken också.

Dom åkte ju på finkan dom där norskarna.
På morron ringde landsfiskalen, då var det en ny landsfiskal. ”Jag hör att Carlsson har kommit i blåsväder”. Han visste ju om det. Det var inte Isaksson, han var väldigt insatt i det här. Han körde mycket själv också, Isaksson.
I alla fall, när han hade talat med Carlsson ett tag så vart han kallad in dit på förhör.
”Du hörde väl att dom språka norska? ” Landsfiskalen var väl tvungen att fråga ut han riktigt. ”Ja, här språker dom ju halvnorska allihop!” sa Carlsson åt han. Då började han skratta åt han och sa åt Carlsson, ”Åk hem du.” Han fråga inte ut han nå mer.

Det var en hemsk natt, jag vart då så rädd när det började knappla på fönstret. Tänk att det hörde dom direkt norskarna, dom var observanta på om det skulle hända nåt.
Grejerna dom hade med sig som dom skulle lämna i Norge, vet inte vart det tog vägen. Vet inte om ledaren tog hand om det, han kom inte hem till oss. Vet inte vart han tog vägen, men dom norskarna kom aldrig hit nå mer. Dom fick väl åka tillbaka till Stockholm och fortsätta, jag vet inte vart dom tog vägen. Dom blev inte skickade till Norge.

Dom flesta som kom med tåget skulle till Tjärnvallen, och sen skulle dom gå över fjället. Det var bara norskar som kom så. Det var en ledare med, så dom visste väl lite. Dom hämtade nya ibland, så det var trafik åt andra hållet också. ”

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Ur intervjuer med Amanda Olsson, Mörkret, 2001-2003

 

Kommunikationer

Första bilen jag såg var Olaf Jensen som for med en bilkrake och körde posten. Först brukade han häst, då låg han över här så det tog två dagar mellan Gördalen och Särna.
En gång skulle jag åka med honom till Särna, och Olaf Jensen han var väldigt skojsam, och rätt som det var satt han och språka och puffade till mig lite. Då rullade jag av kälken förstås och ramlade borti snöhögen. Och han körde vidare som om han inte märkt nånting. Jag skrattade så jag höll på och dog! Vänta på mej då, sa jag. Jaså är du där du, sa han och stannade tills jag hunnit ifatt. Han kunde ha stora lass ibland.

Först när jag kom till Mörkret så var det ingen som hade bil. Olaf Jensen som körde posten han skaffade en gammal lastbil eller vad jag ska kalla det, till slut. Och så Präst Jon Där-ut han skaffade en bil också. Det var de enda bilar som fanns häromkring.

Bäst var att köra på vintern, då var det ju hårt. Vi hade en ganska stor häst här på gården och det var vanligt att dom kom hit och skulle ha Per med sig och dra upp nån bil som dom hade kört ner. Usch va mösamt det var många gånger! Dom trampade ner sej i vägen så det dom skulle ha på fötterna, det försvann och dom fann inte igen det. Det skulle vara intressant att veta hur mycket skor det ligger kvar i vägen.
Sen fick vi ju riktig väg. Då for dom med bilar, men vi hade ingen bil, vi åkte med postbilen. Pojkarna skaffade ju bil som dom åkte i när de kom hem sedan.

Kriget

Vi såg norskarna som flydde över fjället. Vi gömde dom inte här, men vi kunde hjälpa dom med mat ibland. Fast det hade vi inte rätt till. Dom hade det väldigt besvärligt. Dom fick mat när dom kom in här och kunde få lite med sig. Det skulle ju gå tyst det.

Vi hade en släkting som var in här ibland och fick äta sig mätt. Han var så sint på sin far. När han var in hit strax efter att kriget var slut sa han “Om det blir krig igen, den förste jag riktar bössan mot är min egen far! Så mye gale har han gjort!” Han satte fast sina egna barn. Dom var från Skåret, inte långt härifrån. Minns inte vad dom hette. Han var hemsk, angav sina egna barn. Det var ju inte konstigt om dom vart så hatiska på sin far.
Dom bodde ju så nära gränsen, det var nån som bodde på den här sidan gränsen och han hade ju skickat Quislingarna dit. Dom var ju så van vid det där så dom var ju tvungna att vara så försiktiga vad det än var. Men Qvislingen han dog på Grini, ett pinoläger som tyskarna hade utanför Oslo i Norge, blev intagen där och han dog där, fick inte komma hem igen.

Jag minns att det var en skollärare som kom en gång från nånstans på andra sidan gränsen, om det var Skåret eller nåt annat. Han berättade att alla som hade smör skulle sätta smörbyttan på bordet för tyskarna skulle ha smöret. Han hade nekat till att han hade smör. Men så var det väl nån som varit lösmynt så han fick ta till skubben sen när han fick reda på att tyskarna skulle dit och ta både honom och ungarna. Han tog en unge på hästryggen och sen for han till Sverige. Ungen var nästan naken. Vet inget om vart han tog vägen eller om det var kvar nån av familjen och hur det gick. Men han visste ju att dom skulle ta honom när dom kom, så han satte smörbyttan på bordet och sen for dom. Då satt bössorna väldigt löst.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *